Vattenkuranstalten och hydropatin

Sundsvalls Vattenkuranstalt uppfördes åren 1852 till 1853 vid Selångersån, väster om Storbron. Tio år senare tillkom Badhusparken runt anstalten. Ett antal läkare var verksamma vid anläggningen, den mest framträdande hette Abraham Lagerträd. Han var en hängiven påläggskalv inom den så kallade hydropatin, behandlingar av sjukdomar med vatten, men dog redan 1864, endast 47 år gammal.

Anstaltens medicinska storhetstid fortsatte ett antal år efter Lagerträds död. I slutet i 1800-talet omvandlades området till nöjesanläggning under källarmästare Kahns ledning. Ovanför kallbadhuset, som anstalten kallades i folkmun, byggdes nöjesfältet Rullan med restaurang, cirkushus och teater. Några år efter den stora stadsbranden 1888 upphörde verksamheten och byggnaderna revs.

Anstalten

Anstalten var en stor tvåvåningsbyggnad med flyglar strax intill Selångersåns norra strand. Vatten hämtades från källor uppe på Norra Stadsberget. I en skrift från 1861 beskriver doktor Lagerträd anläggningen på följande vis:

"Läkarrum, tvenne salonger, 29 inpackningsrum, två karbadsrum, fyra sittbadsrum, två bassängrum med två bassänger i varje och fyra ångskåp. I en mindre byggnad sammanhängande med den förra, rum för dusch, åtta avklädningsrum, dessutom ångpanna och vattenreservoarer."

Anstalten hade som mest 260 gäster under ett år. Det är tveksamt om den hölls öppet vintertid. Den drabbades tidvis av vattenbrist och drogs med dålig ekonomi, antagligen bland annat beroende på den ambitiöse Lagerträds inskrivning av mindre bemedlade patienter.

Vattenkuren

I en artikel i läkartidskriften Hygiea år 1856 beskrevs Lagerträds syn på hydropatin. Vid kuranstalen skulle bara vatten användas. Han uteslöt inte behandling med medikamenter men ansåg att de flesta sjukdomar kunde botas med endast vattenbehandling.

Patienterna vid kuranstalten led oftast av kroniska tillstånd, där den vanliga medicinen visat sig overksam. Enligt Lagerträd kunde läkaren utan att begå våld på vare sig läkekonsten eller det egna samvetet, avstå från behandlingar som visat sig resultatlösa, vid till exempel syfilis, som vid den här tiden var en folksjukdom. 

Traditionellt behandlades syfilis med kvicksilver. Den syftade till att öka salivavsöndringen då det ansågs att kroppen på det sättet skulle göra sig av med de gifter som orsakade sjukdomen. Kvicksilvret gav våldsamma biverkningar och sjukdomen tenderade att återkomma. Hydropatin var antagligen ett sista halmstrå för många sjuka, och folk sades faktiskt bli bättre på kurorterna. 

Lagerträd var noga med att behandlingen skulle ske utifrån en individuell kurplan och att man använde samma principer för diagnos som inom den klassiska medicinen. Skillnaden var bara den att hydropatin hade en egen farmakologi. Han beklagade att läkare i allmänhet inte såg möjligheterna att använda sig av vattnet redan i hemmiljön.

Vattnet och anden

Den mest extreme förespråkaren för vattenbehandling var läkaren, prästen och mystikern Johan Olof Lagberg. Han var en karismatisk karl som tagit saken ett steg längre. Vattnet kunde inte ensamt bota sjukdomar. Det krävdes ett tillstånd av andlighet, annars var behandling meningslös.

Kurerna var allt annat än skonsamma. Därtill kom den stränga andliga disciplinen. Det finns många vittnesmål om iskalla bassängbad, klaustrofobiska inpackningar, dagliga lavemang och intag av kopiösa mängder källvatten. Så här kunde det låta på Lagbergs kurort i Söderköping.

"Kl. 04.30 väckning, därefter ett kallt vattenlavemang
Kl. 11.00 Sittbad
Kl. 17.00 Ståbad
Kl. 21.00 Sittbad och inpackning, därefter sänggående

Den brunnsgäst som svär eller missbrukar Guds namn bötar första gången en shilling, sedan dubbelt varje gång."

En holistisk grundsyn

Efter Lagbergs död utsågs Sundsvallsläkaren Lagerträd till hans efterträdare men efter avrådan från kollegor i Stockholm tackade han nej till befattningen i Söderköping. Lagbergs metoder ansågs av många kollegor som tvivelaktiga, till och med skadliga för patienterna.

Lagerträd var inte lika extrem som Lagberg men hade ändå en holistisk grundsyn. "Kuren går inte ut på att blott nedtysta symptom. Den försöker sätta kroppen i stånd att hjälpa sig själv. Verklig och grundlig bot kommer inte utifrån, utan måste skaffas inifrån. Bara en sådan bot ger full borgen för dess varaktighet. Medikamenterna i de allra flesta fall är överflödiga. Jag har vid kurorten, endast med få undantag, använt uteslutande vattenbehandling", berättar Lagerträd för tidskriften Hygiea.

Blev folk verkligen friska? Så påstås det i alla fall. I en rapport från Vattenkuranstalten i Uppsala 1865 uppger chefsläkaren George Doveritie att inte mindre än 61 av 70 behandlade patienter med olika stadier av syfilis tillfrisknat.