Samer på Alnön

Sockenlappar

Fram till senare delen av 1800-talet fanns i mellersta Sverige, från Ångermanland och centrala Jämtland i norr till norra Uppland i söder, bofasta samer som kallades sockenlappar, oftast en per socken. Så även på Alnön. Han var en av socknen antagen och beskyddad same, som mot ersättning skulle utföra vissa sysslor, avlivning och kastrering av hästar, hundar och katter. Dessa arbetsuppgifter var tabubelagda bland merparten av den svenska allmogen.

Samerna hade av hävd inte heller något emot att äta hästkött, vilket var otänkbart bland övriga befolkningen.

Sockenlappar fanns i flera hundra år. Några exempel på Alnön är Pehr Pehrson som antogs av socknen 1824. Han var svenskfödd, vilket förekom då och då, och blev genom äktenskap med samefödda Stina Pehrsdotter antagligen ingift i yrket. Anders Gustav Fjellner är skriven som sockenlapp på 1830-talet och avled 1846, bara 34 år gammal. Pehr Komberg, skriven i Ås, blev sockenlapp efter Fjellners död och var sannolikt den siste i yrket på Alnön. Han avled år 1884.

Samer i Slädaviken

Grupper av samer hade sedan länge funnits i södra Norrlands kusttrakter där de tillfälligt eller stadigvarande på olika sätt förtjänade sitt uppehälle. Fjällsamer drev sina renhjordar till Alnön på vinterbete, något som sägs ha blivit alltmer inarbetat från mitten av 1800-talet. Alnöbetet verkar ha varit ett slags nödbetesområde som attraherade familjer från olika delar av inre Norrland och fjälltrakterna. Fjällsamerna bedrev också handel vid sina besök vid kusten. Självklart hände det att individer av olika anledningar blev kvar, på grund av ålder, äktenskap eller att man hittade en annan sysselsättning.

Runt förra sekelskiftet fanns på Alnön en skara samiska arbetare som ofta kombinerade fiske med andra sysslor. Många av dessa bodde i Slädaviken där en mindre kåkstad växte upp.

Marginalsamhälle

De bofasta samerna levde i ett utanförskap. Sockenlappen var visserligen inte stigmatiserad, i motsats till rackaren som skötte samma arbetsuppgifter i södra Sverige. Det var alltså i sin ordning att ta honom i hand, dela måltid och så vidare (eller henne, det fanns enstaka kvinnliga sockenlappar). De var ofta välkomna att besöka bondehushållen men förutsattes hålla sig på sin kant. Det gällde säkert i ännu högre grad övriga bofasta samefamiljer som saknade sockenlappens yrkesmässiga status.

Den etniska särskillnaden kunde tas sig uttryck i särskilda lappbänkar i kyrkorna och att sockenlappen tilldelades mark eller bostad i socknens utkanter. Avtalet med socknens bönder kunde innehålla en hel del förhållningsorder, som att sockenlappen inte fick resa hur som helst, inte dricka sprit eller ägna sig åt tiggeri.

En gängse uppfattning var att samerna kunde trolla. Utanförskapet gjorde det möjligt att utnyttja böndernas vidskeplighet, vilket gav ett skydd och en slags maktposition. Arkiven är fulla med uppteckningar om samer som hotat eller hämnats med trolldom när de inte fått som de velat.

Integration

Från mitten av 1800-talet fick sameungdomen allt svårare att hitta utkomst som sockenlappar. Man tappade monopolet på hästslakt i takt med att bönderna själva började avliva sina djur eller lämna dem till slakterier. Aversionen mot att äta hästkött luckrades upp, även om motståndet var spritt långt in på 1900-talet. Också fördomarna mot att avliva hundar och katter försvann, liksom efterfrågan på hund- och kattpälsar. Nya industriprodukter minskade efterfrågan på det hantverk som varit en inkomstkälla och den bofasta samebefolkningen försvann successivt in i det proletariat som växte fram på landsbygden. Allt fler samer gifte sig över de etniska gränserna och blev drängar, pigor, soldater, industriarbetare, fiskare, hantverkare.

Formellt sett kan den slutliga integrationen sägas ha skett vid förra sekelskiftet då man slutade registrera barn som lapp i kyrkoböckerna. Men i vardagslivet finns gott om vittnesmål om en etnisk stämpel som dröjde kvar långt in på det nya seklet. Den är tydlig i Sundsvalls tidnings referat om våldshandlingen i Slädaviken år 1905. Långt fram i modern tid har släktskap med denna marginal­befolkning varit något man undvikit att tala högt om.

Några källor:

  • Hästslaktare och korgmakare / Ingvar Svanberg
  • Sydsamer - från Bottenhavet till Atlanten / Christer Westerdahl
  • Samer i Västernorrland förr & Nu, Sockenlappar i Jämtland / Ewa Ljungdahl
  • Samer på Alnön runt sekelskifter / Artikel i Gilla Alnön av Peter Ericsson